Hur kan teaterrummet bli en annan spelplats än den som den uppenbarligen är tänkt att utgöra? Vilken typ av spelplan ser vi i gränsdragningarna mellan scen, salong och balkong – och hur kan vi spela flera typer av spel inom ramarna för byggnaden? Med spelmetoder och ny blick tar sig scenkonstkollektivet Nyxxx an utmaningen att undersöka Laholms Teater och bjuda in till konstnärliga spel. Det handlar om att spela på teatern, men inte som en färdig plats, utan mer som ett instrument.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Scenkonstkollektivet Nyxxx säger sig skapa estetiska händelser och spel där besökaren kan delta och ta plats. Denna regniga septemberfredag befinner sig gruppen på Laholms Teater, där medlemmarna under hösten 2019 är inbjudna som residenskonstnärer. Mellan gulddekor, spröjsade rutor och sammetsdraperier hittas just nu Gabriel Widing, regissör och interaktionsdesigner, Elize Arvefjord, ljuddesigner och kompositör, Tova Gerge, författare och scenkonstnär, samt Albin Werle, bildkonstnär. (Även Ebba Petrén, regissör och författare, och Kerstin Weimers, ljusdesigner, ingår i gruppen, men är inte på plats denna dag.)

Utspritt kollektiv

Nyxxx utgör ett spretigt kollektiv – medlemmarna bor utspridda på flera orter och har olika professioner och specialiteter. Men att samlas behöver som bekant inte innebära att alla gör samma sak samtidigt. Tvärtom är bredden och särarterna inom gruppen det som gör storheten, att samlas kring ett gemensamt intresse från olika håll, med olika möjligheter, olika blick och olika kompetens. Att göra något tillsammans får också gränserna att flyta. Men det blir också tydligt att de inte talar med en gemensam röst, utan att alla har sin egen ingång.

– Vi delar allt, men har också våra egna bakgrunder, säger Albin. Ofta skriver vi tillsammans i gemensamma dokument och så bearbetar Tova texten.

– Alternativt, så skriver jag en text, och ni andra bearbetar den, fyller Tova på.

Gruppens interaktiva scenkonstupplevelser bygger på att besökarna deltar och texterna blir omfattande, med en repertoar av alternativ som ryms inom varje verk.

Konst som spel och spel som konst

Nyxxx har arbetat tillsammans sedan 2010. Spel och speldesign är en central bit av deras konstnärliga idé och uttryck, men ensemblemedlemmarna har olika ingångar till spelvärlden. Medan några har en bakgrund i lajvande och har både deltagit i och skapat lajv i många år, tar andra avstamp i brädspelsvärlden. Och flera av gruppens medlemmar har ett stort intresse för teorier kring spel och speldesign. Albin spelar datorspel, ser på datorspel och läser böcker om spel. Vidare kretsar hans konstnärskap i sig kring spel.

– För mig handlar nog 95 % av min professionella tid om att tänka på spel och titta på spel och speliga saker. Jag gör fysiska spel i form av föremål och arbetar i olika medier.

– Jag är inte så spelig, men för de andra är det ett stort inslag i deras professionella arbete, påpekar Elize.

När gruppen påbörjar framtagandet med ett nytt verk, brukar det starta med någon slags interaktionsidé. Formen kommer före innehållet och utifrån och in arbetar sig Nyxxx mot ett konkretiserande, mot ett innehåll och ett materialiserande.

– Vi jobbar som i en tratt med våra professioner, som är som minst påtagliga i början av processen och blir sedan mer och mer närvarande desto närmre premiär vi kommer, säger Gabriel.

Att omtolka ett rum

Genom regionala Art Inside Out har gruppen hamnat på Laholms Teater för att genomföra någon form av konstnärligt, platsspecifikt undersökande av rummet. Vad detta kommer utmynna i är fortfarande oklart, men höstens process kommer med största säkerhet att resultera i en ny hantering av Laholms Teater.

Hur ser då Nyxxx-medlemmarnas förhållande till det traditionella teaterrummet ut? Att ha som konstnärlig kärna att skapa scenkonstupplevelser bortom synbara uppdelningar och gränsdragningar, där besökaren placeras i centrum och blandas med förberedda, professionella aktörer och preparerade föremål, måste väl innebära att teaterrummet bjuder på ett visst motstånd? Arbetar de egentligen med eller mot rummet? En teater är ju så tydligt inriktad på en viss typ av interaktionsritual, allting är utformat för att funktionellt understödja den fasta sociala metahändelsen – att gå på teater. En teater är utformad för ett specifikt syfte och detta förstelnande av arkitektur och inredning är ju fullt medvetet gjort, för att skapa förutsägbarhet och trygghet, på liknande sätt som i ett flygplan eller i en kyrka. Och gruppens förhållande till teaterrummet är komplext.

– Jag har alltid drömt väldigt mycket om teatern, för att jag längtade till teatern. Men det har komplicerats i och med det här spelandet och drömmen om teatern handlade nog i grunden om att skapa på teatern. Därför blir också åskådarrollen också delvis frustrerande för den som längtar efter att få utrymme för att uttrycka något, berättar Tova.

– Vi arbetar ju oftast i platta rum, med platt golv, förklarar Gabriel. Gränserna mellan scen, salong och balkong blir för oss oftast ett hinder att överkomma. Här har vi valt att utmana oss själva och istället bejaka gränserna. Vi går inte längs med förväntningarna om hur rummet ”ska” användas, men vi använder rummet. Vi är intresserade av rummets skillnader och hierarkier som en inbjudan att arbeta med asymmetrisk speldesign. Jag har en fantasi om att använda skillnader istället för att utplåna skillnader.

– Vi jobbar definitivt med rummet, fyller Albin på, och kanske till och med mer med rummet än vad traditionell scenkonst gör. Men vi jobbar mot konventioner. Hur kan man arbeta med det här rummet på ett sätt som inte förstärker det vanliga? För mig framträder rummet mer i vår typ av verk.

Att delta är att handla

Vad lägger då Nyxxx i begreppet deltagare, om man går in i ett spel med olika förutsättningar, funktion och roller i ett asymmetriskt designat och konstnärligt spel? Gabriel svarar.
– En deltagare är någon som har möjlighet att handla inom ramen för någon slags estetisk upplevelse.

– För mig är Nyxxx mer en akademi än en utställningspraxis. Det som är mest spännande är våra arbets- och interaktionsformer. Jag tänker att vi kommer att fortsätta att göra verk, men det är våra metoder som kommer leva vidare – vi skapar inte bara en verkskatalog, utan också en verktygslåda, avslutar Albin.

Text och foto: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2019.