Det är tidig vårkväll och i utkanten av den skånska byn Åstorp fylls en röd stuga av hundratals brevduvor, ganska många transportburar och en grupp män. Dagen efter ska duvorna släppas upp 12 mil härifrån för att därifrån flyga tillbaka till sina duvslag belägna i grannbyarna runt Åstorp.
Nävar stuvar försiktigt men effektivt om bland duvorna så att de ska hamna i rätt låda – en kontrast av ömtålighet och styrka från båda parters håll.
För att upprätthålla förhållandet mellan en människa och en flock duvor krävs ständiga arbetsinsatser och skötsel. Jag har varit och hälsat på några gånger vid Lennart Nilssons duvslag, han är en av medlemmarna i Åstorps Brevduveförening. Inne i hans duvbodar surrar duvkuttret på öronbedövande rundgång tills gallerdörren öppnas och duvorna flaxande slänger sig ut för sin dagliga flygtur medan Lennart mockar, fodrar och vattnar.
Duvor är välanvända symboler, det dräller av dem i både verkligheten och fiktionen så min bild av dessa fåglar har dittills byggt på torgduvor, fredsduvor inklusive grön kvist i näbben, duvor som sitter på fönsterbleck, de i form av en vit staty eller två gråa som kliar varandra i nacken. Fredliga varelser med blanka fjädrar, inte helt sällan enbenta, ibland närgågna och som man ändå passar sig för om de skulle råka bajsa en i huvudet på sin väg. De här duvorna som far ut ur duvslaget motsvarar inte den bilden: de är snabba, vackra, skickliga och exakta. De flyger som grupperade projektiler i olika riktningar fram och tillbaka innan de efter någon timme landar på taken till duvslagen – frivilligt anmälda för att krypa in burarna igen. Att de i den fria viljans lag inte bara drar är något förunderligt, personligen hade jag varit extremt frestad att sticka i riktning mot total frihet istället. Inga omvägar, luften är fri – ändå flyger de inte sin kos utan återvänder hem dag efter dag. Kanske är det överlevnadsgarantin som lockar – skydd från rovdjur, foderservering, sockervatten och veckobad på måndagar. De är enligt Lennart helt beroende av människans omvårdnad och skulle förr eller senare dö om de gav sig av, troligast av svält. Så duvorna och Lennart har en deal ihop
För några decennier sedan fanns det brevduveföreningar i flera av småbyarna runt Helsingborg. Idag har de flesta av föreningarna dött ut och de medlemmar som fortfarande håller på har sökt sig till varandra och bildat egna föreningar. Samtidigt flyttar människor till Sverige från utlandet och tar med sig intresset för brevduvor från sina hemländer. Medlemmarna i Åstorps brevduveförening kommer från bland annat Libanon, Polen, Rumänien samt trakterna kring byn.
Text och foto: Sarah Perfekt
Porträttserien är från ett pågående arbete av fotograf Sarah Perfekt.
Bilderna av flygande duvor är tagna vid Lennart Nilssons duvslag.