Många människor i västvärlden lever för att arbeta snarare än att arbeta för att överleva. Det kanske beror på graden av stimulerande arbete, men hur kommer det sig att det är så och har det alltid varit likadant? Aristoteles ansåg exempelvis att den enda bra anledningen med arbete var att tjäna tillräckligt med pengar för att ha tid för att fundera på filosofiska problem. Han levde dock i en tid då slaveri var alldeles självklart. Arbetsmoralens historia är lång och brokig och det som jag redogör för nedan är min personliga beskrivning av några skeenden och urvalet går självklart att ifrågasättas.

När Martin Luther år 1517 spikade upp sina nittiofem teser som protest mot avlatsbreven på kyrkporten till slottskyrkan i Wittenberg gick startskottet för vad som skulle bli protestantismen. Det han inte visste om var att han med reformationen även skapade grogrund för kapitalismen. Enligt den kände forskaren Max Weber, som skrev en bok i ämnet, var det puritanernas dygdeetik som formade kapitalismens anda. 

Olika protestantiska religiösa rörelser, som kalvinismen, pietismen, metodismen och baptismen, kom att betona att individens väg till den eviga saligheten gick genom att verka i den riktiga världen med att flitigt arbeta, såsom ett kall. Framgång i arbetet var ett tecken på att man var utvald och hade guds nåd. Puritanerna arbetade inte för att vältra sig i lyx, de levde asketiskt med självkontroll och plikt som ledord och en form av rikedom som endast blev ett kvitto på att man hade guds välsignelse. Manufakturägarna och senare de industriella fabrikörerna anställde därmed gärna puritaner för deras goda arbetsmoral och ja, puritanska leverne.  

Skuldbeläggning

Sakta men säkert blev det omoraliskt att vara fattig, något som medeltidens tiggarmunkar inte skulle ha skrivit under på. På femtonhundratalet i England blev fattiga tvungna att ha licens för att tigga. De som inte hade det tvingades att välja mellan att arbeta eller att bli piskade. I Europa ökade befolkningarna, jordbrukets omläggning genom skiftesrörelsen ledde till överskott på arbetare men brist på mat och höga priser, vilket genererade tusentals människor som inte längre kunde försörja sig själva. Så kallade fattighus (workhouses) började uppstå under sextonhundratalet för att lära utblottade personer arbetsfärdigheter och värdet av hårt arbete. Driftiga företagsledare såg chansen till att få billig arbetskraft. Fattiga, arbetslösa personer ansågs av det övriga samhället trotsa gud och behandlades som kriminella genom att slås i kedjor, piskas och brännmärkas. Arbetsmotivationen bestod av hot och att gud var med en.

Vinsthunger som drivkraft

Mot slutet av sextonhundratalet började vetenskap med rationalism och en mer mekanisk världsuppfattning göra sig gällande genom filosofer som René Descartes och Thomas Hobbes. Manufakturer, som var som ett förstadium till de industriella fabrikerna, började uppkomma med separerade arbetsuppgifter som skilde sig åt från hantverkarnas självständiga och helhetsomgärdade arbeten av mästare och gesäll. Manufakturägarna strävade efter rikedom som ett mål i sig själv och mått på social status. Den teologiska arbetsmotivationen hamnade mer i bakgrunden. 

På sjuttonhundratalet kopplade vita i Nordamerika även rikedom till en etisk dimension, att vara rik var att ha god karaktär. En starkare tilltro till vetenskap och teknik ledde till att maskiner såg dagens ljus inom flera branscher, såsom textilbranschen, där Spinning Jenny och flygande skytteln uppfanns för att effektivisera arbetet och öka produktionen.

År 1776 skrev nationalekonomen Adam Smith, inspirerad av upplysningens idéer, Nationernas välstånd,  vars idéer blev viktiga för arbetssamhället. Smith tänkte att den enskilda människan skulle sträva efter att maximera sin egen lycka och sociala position genom idogt arbete, varvid länders välfärd därigenom skulle utökas och marknaden styras av en osynlig hand. Smith betonade också specialiseringen av arbetskraften. I hans berömda exempel med knappnålar visade han att en knappnålstillverkare som gjorde hela hantverket tillverkade tjugo knappnålar per dag, men om arton personer som hade var sin speciella arbetsuppgift, som att en person rätar ut metalltråden, en annan klippte av och så vidare, så kunde 48 000 nålar göras per dag. 

”Dessa personer måste psykologiskt anpassas och tränas för att passa in i det industriella systemet med specialiserade och förenklade sysslor.”

Analfabetism och barnarbete

I slutet av sjuttonhundratalet och i början av artonhundratalet pågick den industriella revolutionen i Storbritannien med ökad produktion, handel och befolkningstillväxt. Den nya klassen av välbärgade fabrikörer kom främst inte ifrån överklassen, utan bestod mer av bönder, affärsägare och handelsmän som arbetat sig upp. Även en ny arbetarklass av industriarbetare hade uppstått. Många av dessa var före detta bönder som hade levt nära naturen och varit vana vid självbestämmande och mångsidiga sysslor. Dessa personer måste psykologiskt anpassas och tränas för att passa in i det industriella systemet med specialiserade och förenklade sysslor. Arbetarnas läskunnighet var låg, så träningen fick ske muntligen eller med bilder. Arbetarna hade ingen vana vid tidsscheman och jobbade bara när de behövde pengar. De lämnade även gärna sin arbetsplats om de tröttnade på arbetet. I industrierna var arbetarna tvingade att arbeta 12-14 timmar om dagen i heta och kvava, ofta låsta, rum, utan tillgång till vatten. De kunde bli avskedade om de öppnade ett fönster, var smutsiga och tvättade sig under arbetstid och om de var sjuka. Lönen var minimal och fackföreningar olagliga. I början av artonhundratalet bestod industriarbetarna upp till 75 procent av kvinnor och barn, eftersom de var mer timida, enklare att bestämma över och fick plats under maskinerna. Barn från fyra års ålder kunde tvingas arbeta 14 timmar per dag och senare upp till 18 timmar, då det konstgjorda ljuset förlängde arbetsdagen. Ofta somnade barnen på sin plats. Barn från fattighusen låstes också in i fabrikerna för att förhindra att de rymde på natten. 

Hotet om helvetet

Den protestantiska etiken hade passat medelklassens arbetsmoral på femton- och sextonhundratalet, men i och med industriernas hårda levnadsvillkor i England hade arbetarna svårt att förstå att de var guds utvalda. Metodisterna, som bildats i slutet av sjuttonhundratalet, fokuserade på detta och höll stora känslofyllda väckelsemöten utanför kyrkans väggar där åhörarna fylldes med skräck inför helvetets pinor och syndens förfärlighet om de inte arbetade. Predikanterna lovade människorna frälsning i livet efter detta om de arbetade hårt som en handling av dygd och inte bara för pengar, varvid tusentals arbetare omvändes samtidigt som fabrikörerna fick se arbetsmoralen höjas.  

Det fanns dock fabriksägare som använde sig av andra metoder än hot. Walesaren Robert Owen var en av de första som försökte förbättra arbetsförhållanden för människan och inte enbart fokusera på de ång- och koldrivna maskinernas prestanda. Arbetarna på hans fabriker fick drägliga löner, skolor ordnades åt deras barn, större arbetarbostäder med vettig sophantering byggdes och barn som arbetade fick inte var yngre än tio år och kunde inte bestraffas. Bestraffning var vanligt för att uppnå arbetsdisciplin, men Owen hade ett betygssystem för att upprätthålla arbetsmoralen. På väggen ovanför varje anställds arbetsplats fanns en vridbar träkloss med fyra sidor där varje sida hade en egen färg. Färgsidan som vette utåt i fabrikslokalen och var synlig för de andra angav hur arbetaren hade uppträtt dagen innan i sitt arbete. Vit färg betydde utmärkt uppförande, gult betydde gott, blått medelmåttigt och svart för dåligt uppförande. Varje arbetares dagliga träklossfärg noterades sedan i betygsböcker. Owens bomullsspinneri i New Lanark i Skottland lockade många arbetare och hade gott rykte bland arbetarna.

Franckes skofabrik i Halmstad. Foto: Bildstationen, Halmstad

Ansvar och representation

I mitten av artonhundratalet tog järnvägsföretagen i USA fram enhetliga uniformer för att på så sätt begränsa de anställda i att arbeta alltför mycket efter eget huvud. Arbetaren kom personligen att representera företaget med sin klädsel. I USA skapades då också samtidigt bilden om att vara sin egen lyckas smed, om man bara arbetade tillräckligt hårt och länge, skulle man kunna bli framgångrik och förmögen – vilket endast ett fåtal i verkligheten blev – detta för att driva på arbetsmoralen. Owens tidigare modell med socialt ansvar för industriarbetarna blev i slutet av artonhundratalet mer populärt bland bolagen. Företagen försökte blidka de högröstade fackföreningarna som framkommit med olika medel. Rekreationsmöjligheter och utbildning erbjöds arbetarna, bibliotek byggdes, sociala klubbar bildades och fabrikerna blev mer renliga. Arbetarkonflikter skulle stävjas med samarbete och genom att företaget skulle bli kärnan i den anställdes liv. Dock var företagsledningen fortfarande mer villig att förbättra själva arbetaren än det faktiska arbetsförhållandet. 

De dumma arbetarna

Allt färre var sysselsatta inom jordbruket under nittonhundratalet och på 1930-talet i Sverige var det för första gången fler som arbetade inom industri- och byggnadssektorn än inom jordbrukssektorn. I början av nittonhundratalet upplevde dock många arbetare sina industrialiserade jobb som tråkiga och ett sätt endast att tjäna sitt uppehälle på och inte som inre tillfredställelse eller karriärsväg. Många arbetare dök inte upp regelbundet, stannade inte längre än nödvändigt och hade svårt att lyda order. Arbetsmoralen och effektiviteten inom industrin var låg.  

Frederick Winslow Taylor, som hade arbetat upp sig från verkstadsgolvet inom stålindustrin i USA till ingenjörskontoret, hade idéer på lösningar som kom att få stor spridning och betydelse. År 1911 utkom hans bok Vetenskaplig arbetsledning som hade som mål att effektivisera arbetet på ett mer vetenskapligt sätt. Han ansåg att det fanns endast ett effektivt sätt att genomföra en syssla och som arbetsledningen skulle analysera fram genom tids- och rörelsestudier av arbetet. Taylor ansåg sedan att arbetarna noggrant skulle väljas och tränas att göra precis som ledningen instruerade dem att göra för att produktiviteten skulle öka och att arbetaren själv inte skulle tillåtas planera och lösa sin arbetsuppgift efter eget huvud som förut. Den manuella arbetaren var enligt detta synsätt dum som en oxe och skulle inte behöva tänka i sitt arbete – tänkandet skulle överlåtas till tjänstemännen som analyserat arbetsgången och som övervakade arbetet noga, ansåg Taylor. Han trodde att arbetarnas attityd skulle förändras om de insåg att ledningen var deras vänner och att de strävade mot samma mål, större produktivitet. Lönen var kopplad till arbetsprestationen, samtidigt som fackföreningar inte skulle lägga sig i angående löner och arbetstider, vilket sköttes bäst av företagets ledning.

”De standardiserade och förenklade arbetena medförde dock, knappast förvånande, inte någon förhöjd arbetsglädje hos industriarbetarna och den ökade arbetsbelastningen med monotona moment blev svår att uthärda i längden för många arbetare.”

Fords modell

De standardiserade och förenklade arbetena medförde dock, knappast förvånande, inte någon förhöjd arbetsglädje hos industriarbetarna och den ökade arbetsbelastningen med monotona moment blev svår att uthärda i längden för många arbetare. Den lilla stolthet som funnits hos industriarbetarna förstördes i och med Taylors tankar och även vissa samtida ingenjörer ansåg att taylorismen var omänsklig och bortsåg från en väsentlig skillnad mellan människa och maskin – vår intelligens.

Detta hindrade dock inte att Taylors tankar fick stort genomslag under första världskriget då en effektiv industriproduktion blev extra betydelsefull. En man som tog intryck av Taylors tankar var företagsledaren Henry Ford, som utvecklade massproduktionen av bilar. Ford standardiserade arbetet, även maskinerna, och tillfogade löpande bandet som gjorde att arbetarna på sina arbetsstationer inte kunde maska och effektiviteten ökade dramatiskt. Exempelvis var T-fordens karaktäristiska svarta färg, som kom från Japan, den enda färgen kunde användas för att den torkade tillräckligt snabbt för arbetsprocessen.

Arbetarnas monotona sysslor gjorde så att det var svårt att behålla personal inom företaget och många hoppade över till mer hantverksmässiga konkurrenter, men eftersom Fords industrier var så effektiva tvingades konkurrenterna att följa efter. Henry Ford dubblade även lönerna 1914 så att även arbetarna kunde ha råd med en T-ford – och modellen gjordes i 15 miljoner exemplar mellan 1908-1927. Löneförhöjningen minskade frånvaron och avhoppen och Henry Ford ansåg att det var den bästa kostnadsminskning han gjort, men han litade inte på att arbetarna använde pengarna ”rätt”, utan lät inspektörer besöka arbetarnas hem och kontrollera att ingen drack för mycket, hade avvikande sexuella beteenden, onyttig fritidsysselsättning, inneboende, ostädat hem och så vidare. Om inspektörerna var missnöjda kunde arbetaren förlora sin lön tills det att hen kunde visa på ett ”sunt leverne”. 

Ko-sociologi

Amerikanska multinationella företag som Ford började spridas runt om i världen och idag har fordismen inte försvunnit, utan är högst närvarande, främst då i utvecklingsländernas massproducerande industrier, men med undantag i de flesta fall för både hög lön och inspektioner. Forskning visar att industriarbetande arbetare, förutom alienation och maktlöshet, även kan känna stress över sitt arbete, vilket leder till högre risk för hjärt- och kärlsjukdomar samtidigt som en persons intellektuella utveckling hämmas. På 1930- och 40-talen kopplades även psykologer in av företagen för att öka produktionen så att ledningens agerande skulle ge intrycket att arbetarna var delaktiga i beslut och därmed höja arbetsmoralen. Sensmoralen var att en tillfredställd arbetare skulle producera mer eller som en kritiker benämnde det: ko-sociologi – var snäll mot kossan och du får mer mjölk. 

Under fortsättningen av nittonhundratalet har flertalet olika tekniker dykt upp för att få upp arbetsmoralen: team-building och medföljande grupptryck, reklambombardemang med utökade konsumtionsvanor och behov av mer pengar som följd, och identitetskapande arbete som formar lojalitet gentemot företaget. Idag är detta fullt acceptabelt, eller snarare, det förväntas att man ska arbeta så mycket som möjligt för att kunna ha ett statusfyllt liv med dyra prylar. Rikedom är inte något skamligt och ingen är längre arbetslös, man är arbetssökande, samtidigt som skillnaderna mellan rik och fattig i ett och samma företag idag är enorm – inom exempelvis Disneykoncernen skulle det ta en haitisk sömmerska 156 år att tjäna det bolagets VD Michael Eisner tjänar på en timme. 

Det kapitalistiska samhället slukar idag enorma resurser, mänskliga som naturliga, på sin väg mot vad som förr var evig salighet men nu är evig tillväxt, allt medan arbetarna fogligt ställer sig till dess förfogande på grund av sin personliga jakt på materiell rikedom. Det finns dock tecken på sprickor i fasaden och förändrade attityder här och där, men än så länge vilar hela samhällssystemet stadigt på kapitalismens tillväxtgrund. En som antagligen skulle ha ställt sig frågande till nutidens samhälle om han levt idag är den romerske filosofen och politikern Seneca. Han lär ha sagt att fattig inte är den som har lite utan den som saknar mycket. Det kanske är något värt att fundera på.

Text: Gustaf Zethelius

Foto: Bildstationen, Halmstad

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 6 2013.