Kulturimperiet

Vem bevarar folkrörelsernas historia?

I mitt arbete som lÀnsarkivarie och samordnare för den enskilda eller privata arkivverksamheten i lÀnet, tycker jag mig mÀrka att föreningslivets historia sakta utplÄnas. I dag pÄgÄr mycket föreningsaktivitet pÄ lokal nivÄ som har stor inverkan pÄ samhÀllet men det finns risk att detta arbete inte dokumenteras och bevaras. Det Àr ett bekymmer av nationell angelÀgenhet, dÄ mycket av vÄr svenska historia Àr sprunget ur den ideella föreningsverksamheten och den enskilda mÀnniskans engagemang för de stora frÄgorna. Det finns inte myndigheter som fullt ut tar ansvar för att föreningarnas arkiv bevaras och dÀrmed deras historia. Det mÄste föreningsmedlemmarna i hög grad sjÀlva se till.

Att arbeta ideellt för att nĂ„ ett gemensamt mĂ„l har under Ă„rhundraden varit det sĂ€tt pĂ„ vilket den enskilda mĂ€nniskan har kunnat pĂ„verka samhĂ€llsutvecklingen. Vi har inte alltid haft en statlig myndighet eller kommun som har skapat ett vĂ€lfĂ€rdsystem för individen eller styrt Ă„t vilket hĂ„ll utvecklingen skall gĂ„. Man kan sĂ€ga att ”föreningsarbete”, lĂ„ngt innan ordet fanns, i Sverige grundades under 1700-talet. Under detta Ă„rhundrade genomsyrades samhĂ€llet av vĂ€rderingar dĂ€r man skulle mĂ„na om de mindre lyckligt lottade och olika sociala inrĂ€ttningar grundades, helt med privata initiativ. I Sverige skapades till exempel barnhem för förĂ€ldralösa barn, pensionsstiftelser för Ă€ldre fattiga ”pauvres honteux”. Det var framförallt en samhĂ€llsengagerad överklass som delade med sig av sina tillgĂ„ngar pĂ„ detta sĂ€tt. Även inom den stora bondeklassen förekommer sammanslutningar av mĂ€nniskor för att kunna driva utvecklingen. För att hĂ„lla vĂ€gar farbara, dika ut, reglera gemensamma angelĂ€genheter eller helt enkelt hĂ„lla sams inom byarna, skapades gemensamma organisationer, ibland i form av byalag, som vi i dag skulle kalla för en förening.

Föreningar och folkrörelser

Under 1800-talet blev det allt vanligare att allmÀnheten organiserade sig olika föreningsliknande sammanslutningar ofta i opposition till statsmakten. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen var nÄgra av de första stora folkrörelserna, som kom att pÄverka den svenska historieskrivningen och vars idéer fortfarande prÀglar vÄrt samhÀlle. Systembolaget, religionsfrihet och 8-timmars arbetsdag tar vi för sjÀlvklarheter, men kan sÀgas ha ursprung i de stora folkrörelserna.
Att organisera sig i formella föreningar eller kommittéer var sjÀlvklart. Protokoll, medlemsförteckningar, bokföring och fotografier finns i stor utstrÀckning kvar i vÄra arkiv frÄn deras verksamheter, bÄde pÄ central och lokal nivÄ.
I dag har begreppet folkrörelse fÄtt en nÄgot förÀndrad och bredare betydelse. Vi talar om folkrörelser till exempel i samband med HBTQ-rörelsen eller den flyktinghjÀlp som drivs runt om i landet i form av bland annat sprÄkkaféer. Att sjunga i kör talas om som en folkrörelse tillsammans med stickcaféer och mÄnga andra nöjesbetonade aktiviteter som engagerar mÄnga. Gemensamt för dagens folkrörelser Àr att de ofta fungerar som nÀtverk eller klubbar dÀr det inte nödvÀndigtvis krÀvs formellt medlemskap. De Àr inga juridiska personer och dokumenteras helt enkelt inte pÄ samma sÀtt som en formell förening. Men Àr de ÀndÄ inte viktiga och intressanta fenomen som ger uttryck för det samhÀlle vi lever i och vars aktiviteter vi bör dokumentera och bevara?

Frivilliga skarpskyttekÄren
– vĂ„r Ă€ldsta förening och folkrörelse

Som exempel pĂ„ en förening och folkrörelse som lever kvar Ă€n, men i mer nöjesbetonad form Ă€r Skarpskytteföreningarna vilka Ă€r en av de Ă€ldsta folkrörelserna i vĂ„rt land. Initiativet till denna rörelse kom under tidigt 1800-tal frĂ„n privat hĂ„ll. Lars Johan Hierta, Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund var nĂ„gra av de mer kĂ€nda personer som lĂ„g bakom. De stred ocksĂ„ för representationsreformen – avskaffandet av stĂ„ndsriksdagen – samt lika och allmĂ€n röstrĂ€tt. MĂ„nga ansĂ„g att Sveriges försvar vid den hĂ€r tiden var undermĂ„ligt och tankar pĂ„ allmĂ€n vĂ€rnplikt som ersĂ€ttning för indelningsverket fanns pĂ„ flera hĂ„ll. Genom att skapa frivilliga skarpskytteföreningar skulle man fĂ„ intresserade mĂ€n att trĂ€na skytte och med myndigheternas godkĂ€nnande byggdes skyttebanor pĂ„ mĂ„nga platser. Man hade sĂ€rskilda drĂ€kter, inspirerade av armĂ©n, och anordnade tĂ€vlingar. Intresset var stort och redan under 1860-talet fanns det över 33 000 aktiva i landet. IdĂ©n om att skarpskytteföreningarna skulle ingĂ„ i ett nationellt försvar ebbade sĂ„ smĂ„ningom ut. Framför allt ville de aktiva inte att det skulle drivas sĂ„ militĂ€riskt och i stĂ€llet bildades olika typer av sportskytteföreningar.
PÄ mÄnga sÀtt kan man sÀga att skarpskytteföreningarna skildrar just hur en förening idag fungerar. Det uppstÄr en förening pÄ privat initiativ vilket förenar mÀnniskor med ett gemensamt intresse. Om myndigheterna anser att föreningen drivs för ett gott syfte fÄr verksamheten bidrag för aktiviteter inom föreningen.

MedmÀnsklighet i föreningsform Under 1800-talet utvecklades ocksÄ en stor del av de hjÀlporganisationer som fortfarande lever kvar och ofta i det tysta bedriver en mycket viktig verksamhet i samhÀllet. Den flyktinghjÀlp, som tidigare nÀmnts, bedrivs oftast av ideella föreningar och privatpersoner med stöd och godkÀnnande frÄn myndigheter. Inom de större föreningarna och organisationerna var det förr vanligt att man startade hjÀlpkommittéer för olika syften. Framförallt fanns det föreningar som genom olika evenemang sÄsom teateruppsÀttningar, försÀljning av produkter och rena pengainsamlingar, hjÀlpte de fattiga och utsatta. Detta var lÄngt innan det fanns en socialförvaltning i varje kommun och de sÀmst lottade fick oftast stÀlla sin tillit till bÀttre bemedlades generositet. Som exempel pÄ frivilligverk- samhet för att hjÀlpa fattiga kan nÀmnas de Första Majblommekommittéer som grundades under 1900-talets början, vilka bedrev en intensiv verksamhet för att hjÀlpa sjuka och fattiga barn, genom att sÀlja majblommor. Verksamheten grundades i Göteborg av Beda Hallberg, bördig frÄn Halland, och fungerar Àn idag. Majblommorna Àr numera ett vanligt samlingsobjekt och bevaras bÄde i arkiv och hos privatpersoner. Detta har bidragit till att organisationens historia Àr tÀmligen vÀldokumenterad. VÀlgörenhetsorganisationen SÀllskapet Jultomtarna bedrev en liknande verksamhet.
Sverige har sedan 1800-talet varit förskonat frĂ„n krig, medan stora delar av vĂ€rlden varit indragna i stora konflikter och Ă€r sĂ„ Ă€n i dag. Röda korset och SpanienhjĂ€lpen Ă€r tvĂ„ exempel pĂ„ hur enskilda mĂ€nniskor har kunnat hjĂ€lpa andra utsatta mĂ€nniskor, oavsett landsgrĂ€nser och nationalitet. Röda korset grundades 1863 som en humanitĂ€r rörelse i krigets spĂ„r. Syftet var i första hand att hjĂ€lpa sĂ„rade soldater, men arbetet kom att bli mycket mer omfattande. I dag rĂ€knar man med att det finns 97 miljoner volontĂ€rer som arbetar med Röda korset vĂ€rlden över, vilket troligen Ă€r en av de största folkrörelserna i vĂ„r tid. Svenska röda korset har under större delen av 1900-talet fram till i dag arbetat med att samla in pengar för behövande i andra lĂ€nder. Elsa BrĂ€ndström eller ”Sibiriens Ă€ngel” som hon ocksĂ„ kallades, fick motta flera gĂ„vor frĂ„n lokalföreningar bĂ„de i Halland men ocksĂ„ andra delar av Sverige under 1:a vĂ€rldskriget, för att göra livet lĂ€ttar för krigsfĂ„ngar.

HjÀlparbete för nyanlÀnda

I dag bedriver Röda Korsets lokalföreningar ett stort arbete med att hjÀlpa de nyanlÀnda flyktingar som kommit till Sverige. Genom till exempel klÀdinsamlingar och sprÄkkaféer engagerar sig frivilliga helt ideellt pÄ det lokala planet för att ge flyktingarna en drÀgligare tillvaro. Detta kan jÀmföras med den verksamhet som faktiskt ocksÄ bedrevs för nyanlÀnda flyktingar efter 2:a vÀrldskriget. De vita bussarna organiserades av Röda korset och till Halland kom flera av flyktingarna.
SpanienhjĂ€lpen eller ”Svenska hjĂ€lpkommittĂ©n för Spanien” som var dess formella namn var en annan form för hjĂ€lparbete. HĂ€r uppstod engagemanget runt ett mer politiskt Ă€mne. MĂ„nga svenskar ville hjĂ€lpa det spanska folket i deras kamp mot fascisterna. NĂ€r den första hjĂ€lpkommittĂ©n grundades i Göteborg 1936 var det inte alla som sympatiserade med verksamheten. MĂ„nga i Sverige var vĂ€nligt instĂ€llda till general Franco och fascisterna. Men vĂ€ldigt snabbt vĂ€xte SpanienhjĂ€lpen och i snart sagt varje ort i landet grundades hjĂ€lpkommittĂ©er. Till skillnad frĂ„n Röda korset, som var en global organisation, byggde denna hjĂ€lpverksamhet mer pĂ„ privata initiativ dĂ€r personer som Anna Branting, Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten var frontfigurer.
Genom insamling av pengar köptes klÀder och andra förnödenheter som skickades till Spanien med sÀrskilda transporter.
Ett annat sÀtt att hjÀlpa var att helt enkelt fÄ ett spanskt, förÀldralöst fadderbarn att sÀnda pengar till. Svenska barnhem hade startats i Frankrike och Spanien dÀr barnen fick bo, gÄ i skola och leva ett sÄ bra liv som möjligt. Svenska lÀrare fanns pÄ plats och pengar till verksamheten samlades in i Sverige. De som skÀnkte pengar fick ofta ett fotografi pÄ barnet eller teckningar som tack. HÀr spelar varken sprÄk eller kultur nÄgon roll. Ett behov av hjÀlp och möjlighet att kunna hjÀlpa rÀcker.
Chilekommittén som vÀxte fram i Sverige under 1970-talet för att stötta president Allende Àr en liknande organisation som endast var öppen för privatpersoner. Och vi kÀnner igen fadderbarnsystemet genom de mÄnga organisationer som idag förmedlar pengar till Afrika och Sydamerika och mÄnga andra delar av vÀrlden.

Frivilligarbetets historia försvinner

Allt detta arbete som lagts ner av privatpersoner i organiserad form eller nĂ€tverkande Ă€r som jag tidigare nĂ€mnt en viktig del av vĂ„r historia. Även om vi idag inte kan se vad som i framtiden blir historia kan vi lĂ€tt ana att mönstren Ă„terkommer men i nya former. Men vem som bevarar det som skall bli historia Ă€r inte sjĂ€lvklart. Myndigheter har för sina verksamheter tydliga lagar och föreskrifter för hur dokument skall bevaras och tillgĂ€ngliggöras för allmĂ€nheten. Detta gĂ€ller dessvĂ€rre inte den verksamhet som den enskilda mĂ€nniskan verkar i och som ofta Ă€r en förening eller nĂ€tverk ute i lokalsamhĂ€llet. Och i myndigheternas arkiv syns oftast inte den enskilda individen.
Runt om i Sverige finns folkrörelse- eller föreningsarkiv som med visst statsbidrag bevarar föreningars dokument. Men det finns dessvÀrre inga generella lagkrav för föreningar och nÀtverk om vad som bör bevaras. Det Àr frivilligt för föreningarna att bevara sitt arkivmaterial hos ett folkrörelsearkiv men det Àr ofta förbundet med en viss kostnad. Fördelarna med att lÀmna in arkivmaterial till ett folkrörelsearkiv Àr, förutom att det bevaras betryggande, att det delvis digitaliseras och görs tillgÀngligt via Internet, vilket i sin tur gör att det nÄr forskare och en intresserad allmÀnhet över i princip hela vÀrlden.
DÄ det av juridiska skÀl inte finns nÄgra andra större vÀrden pÄ bevarande Àn rent kulturhistoriska, Àr risken stor att arkivmaterial gallras ute i föreningar och aldrig lÀmnas in för bevarande, vilket gör att stora delar av vÄrt gemensamma kulturarv försvinner.
Ett annat problem Ă€r att dagens ”folkrörelser” ofta uppstĂ„r i nĂ€tverk och inte organiseras i föreningsform. Bland de yngre personer som tillhör olika intressesfĂ€rer rĂ€cker det ofta att man har tillgĂ„ng till Facebook eller nĂ„gon annan social media. HĂ€r skickas mötesinbjudningar, arrangeras aktiviteter och annat, som aldrig dokumenteras pĂ„ annat sĂ€tt Ă€n just i de digitala forum de uppstĂ„r i. Det skall gĂ„ snabbt och kraven pĂ„ formell demokrati, dokumentation av gemensamt fattade beslut, tycks komma i andra hand. Dessa nĂ€tverk och rörelser nĂ„r i princip aldrig nĂ„got arkiv och verksamheterna kommer dĂ€rmed heller inte att bevaras för eftervĂ€rlden, mer Ă€n möjligen i nĂ„got myndighetsarkiv.
Att de sociala medierna dessutom i de flesta fall Àr privata aktörer dÀr det digitala materialet lyder under andra ÀgarförhÄllanden Àr det förvÄnansvÀrt fÄ som reflekterar över.
Att vi i framtiden kommer att vara historielösa Àr inte sÀrskilt troligt men för att bevara den enskilda mÀnniskans ideella arbete och pÄverkan pÄ historieskrivningen bör vi alla bli mer medvetna om hur vi dokumenterar och bevarar vÄrt gemensamma kulturarv som uppstÄr i form av folkrörelser. Vare sig det sker digitalt eller analogt.

Fotnot: I Halland finns i dag tvÄ folkrörelsearkiv med arkivlokaler, som vÄrdar och bevarar föreningsarkiv för kommande generationer: Folkrörelsernas arkiv i norra Halland pÄ FÀstningen i Varberg samt Folkrörelsernas arkiv i södra Halland i Rörelsens hus.

Anna-Lena Nilsson, Kulturimperiet, 2016
(foto: M. Jalhed och Hallands Kulturhistoriska Museums bildarkiv)


© Tidskriften Kulturimperiet