Kulturimperiet

Myten om möjligheternas land

I tillspetsade Squeer #14 behandlas ett nygammalt Àmne


Somliga tycker att vi har blundat lĂ€nge nog och anser att det Ă€r dags att Ă„nyo belysa klasskillnader i dagens Sverige pĂ„ allvar. Könskriget har fĂ„tt större fokus, klasskampen Ă€r kanske död, och i ett samhĂ€lle dĂ€r mer eller mindre homogena grupper fĂ„tt stĂ„ tillbaka för individen Ă€r det svĂ„rt att föra en seriös debatt om begreppen. Men vĂ€lfunna klyschor och repliker direkt saxade ur verklighetens citat talar definitivt sitt tydliga sprĂ„k – vi lever i ett socialt segregerat samhĂ€lle. Kulturimperiet har trĂ€ffat Jenny Möller Jensen och Paulina Göth frĂ„n PotatoPotato och förestĂ€llningen Squeer #14.

Visst lever vi i ett klassamhĂ€lle. FörestĂ€llningen om ett klasslöst, modernt Sverige med obegrĂ€nsade möjligheter Ă€r naturligtvis till stor del bara en myt. Beviset? De igenkĂ€nnande skratten som direkt följer pĂ„ de sketchartade scenerna i Potato Potatos förestĂ€llning Squeer #14, dĂ€r trĂ€ffsĂ€kra klichĂ©er haglar trots att Ă€mnesvalet knappt sett dagens ljus sedan sjuttiotalet. Om klasskillnaderna inte varit sĂ„ pĂ„tagliga hade fördomarna inte varit sĂ„ mĂ„nga som de faktiskt Ă€r. ”Vi var nĂ„gra som var sugna pĂ„ att utveckla drag och trodde att det skulle stanna dĂ€r”, berĂ€ttar Paulina. ”Vi dragade först maskulinitet, sedan femininitet, och började efter det fundera pĂ„ om samma metod kunde anvĂ€ndas pĂ„ klassbegreppet.” Scenkonstkollektivet Potato Potato initierades i Malmö 2006 av Freja Hallberg, som fungerar som konstnĂ€rlig ledare. SqueergĂ€nget bestĂ„r av Helena Engberg, Karin Rydberg, Paulina Göth och Jenny Möller Jensen. Sedan starten av projektet 2009 har man hittills gjort 14 förestĂ€llningar och parallellt jobbat med workshops pĂ„ samma tema.

Extremer

”Med klass Ă€r det kĂ€nsligare Ă€n med kön”, sĂ€ger Jenny. ”Det Ă€r lĂ€ttast att draga överklass och slĂ„ uppĂ„t.” Även om medelklassen glimtar fram hĂ€r och var, ligger största fokus i Squeer #14 pĂ„ underklass versus överklass. ”Kasta inte sten pĂ„ banken, skaffa ett jobb dĂ€r istĂ€llet!” skallar ropen nĂ€r överklassen fĂ„r lĂ„na punkgenren för en omvĂ€nd protest i förestĂ€llningen. Medelklassen fnittrar förtjust i publikhavet pĂ„ politiskt korrekta Moriskan i Folkets park i Malmö – de Ă€r inte berörda utan befinner sig utom rĂ€ckhĂ„l för bĂ„de stenar och kritik. Paulina fortsĂ€tter resonemanget: ”Vi leker alltid med fördomar och det Ă€r enklare att hitta klichĂ©erna i överklassen.” ”Det Ă€r ocksĂ„ vanligare att driva med överklassen”, fortsĂ€tter Jenny. ”Se bara pĂ„ Solsidan eller parodier pĂ„ till exempel kungafamiljen. Det Ă€r ju ocksĂ„ ett faktum att det skrivs mer om överklassen i media och pĂ„ nĂ€tet – om vad de gör, vad de köper och sĂ„ vidare.”

DRAG

Drag Àr en förkortning av dragshow, en underhÄllningsform dÀr man spelar pÄ de vÀsterlÀndska könsstereotyperna genom att klÀ ut sig till motsatt kön. En dragqueen Àr en manlig artist som klÀr ut sig till kvinna och en dragking Àr en kvinnlig artist som klÀr ut sig till man. Mest uppmÀrksamhet i genren i Sverige har troligtvis After Darks shower fÄtt.

Otydliga grÀnser

Paulina förklarar hur Squeer #14 vuxit fram. ”NĂ€r vi började jobbade vi med överklass och underklass som utgĂ„ngspunkt. Sedan upptĂ€ckte vi att det var mycket som vi inte fick med, dĂ€ribland mycket som innefattade oss sjĂ€lva. GrĂ€nserna mellan klasserna Ă€r ofta luddiga och flytande. Under processen med Squeer #14 har vi till bland annat lĂ€st mycket som rör hushĂ„llsnĂ€ra tjĂ€nster och klassat dem som arbetar med den hĂ€r typen av uppgifter som arbetarklass, Ă€ven om en del i den hĂ€r sektorn har akademisk bakgrund. I karaktĂ€rerna som tillhör arbetarklass har vi tagit fasta pĂ„ det fysiska – man har kanske ont pĂ„ grund av de belastningar man utsĂ€tts för.” I förestĂ€llningen kallas hushĂ„llsnĂ€ra tjĂ€nster rĂ€tt och slĂ€tt överklassnĂ€ra tjĂ€nster. ”Varför blir ni inte sporrade nĂ€r ni ser mig?” sĂ€ger Paulinas aktiehandlande överklasskaraktĂ€r Linus i Squeer #14 i ett naivt och verklighetsfrĂ„nvĂ€nt tal till nedre klasser. Som om det vore sĂ„ enkelt. Som om man vĂ€ljer ett, i Linus ögon, bekvĂ€mt underklassliv med bidragsberoende av ren lĂ€ttja.

Mycket man inte talar om

”Det Ă€r lite mĂ€rkligt att man inte pratar mer om klassfrĂ„gor”, sĂ€ger Jenny nĂ€r vi kommer in pĂ„ hur ovanlig en förestĂ€llning som Squeer #14 Ă€r, dĂ„ man inte bara parodierar tacksamma mĂ„ltavlor utan Ă€ven reflekterar över kontrasterna. ”Man pratar inte om klass idag, möjligtvis om olika sociala grupper. Kanske Ă€r samhĂ€llet idag mer komplext Ă€n vad det har varit. Genom allt fokus pĂ„ individen blir man ocksĂ„ Ă€nnu mer utsatt ju lĂ€ngre ner man befinner sig i systemet – man ansluter sig i mindre grad till grupper som kan utgöra maktfaktorer, som till exempel fackförbund.” Jenny tar upp en intressant aspekt till. ”Man talar mycket om integration idag, men syftar mest till invandrare och etniska grupper. Ingen kommer pĂ„ tanken att integrera olika klasser vid till exempel universitet och högskolor genom kvotering, trots att man talar om att alla ska ha lika möjligheter i Sverige.”

Kulturarbetarklass

Medlemmarna i PotatoPotato har liksom mĂ„nga andra kulturarbetare lagt ner en hel del timmar ideellt för att realisera sina projekt vid sidan av det arbete som bekostas av offentliga bidrag och liknande. HedervĂ€rt? Kanske pĂ„ ett sĂ€tt, men ocksĂ„ farligt dĂ„ det understödjer ett politiskt system, ett system som fjĂ€ttrar fria kulturarbetare i roller som ett slags bohemiska tiggare med mössan i hand. ”Vi Ă€r ju Moderaternas vĂ„ta dröm, eftersom vi arbetar gratis till stor del”, ler Jenny sjĂ€lvironiskt, ”men hellre det Ă€n att inte fĂ„ jobba med fri scenkonst alls.” I Squeer #14 drar man sig inte ens frĂ„n att göra parodi pĂ„ sig sjĂ€lv och pĂ„ kulturvĂ€rlden. Jobbar man med överklassklichĂ©er som skĂ„despelare Ă€r det ofrĂ„nkomligt att dra in de överklasstereotyper man sjĂ€lv stöter pĂ„ i sin yrkesroll i framstĂ€llningen: mecenaterna och stipendiaterna som de genererar.

Fortfarande aktuellt

Som i en reklamfilm i slow motion snurrar stipendiaten med inövat leende till pöbelns beskĂ„dande, medan presentationsrösten mullrar ur högtalarna och direkt för tankarna till upphaussade galor och prisutdelningar. Mecenaten som parodieras av Jenny som Potato Potatos egen metavĂ€lgörare Fritz tar sig sjĂ€lv pĂ„ ett allvar som inte har nĂ„gon som helst motsvarighet utanför hans egen skyddade vĂ€rld. Ett internt skĂ€mt kanske, men publiken förstĂ„r. Hur Ă€r dĂ„ Jenny och Paulinas eget, personliga förhĂ„llande till stipendiesystemet i kulturbranschen? ”Det kĂ€nns jĂ€ttekonstigt att fĂ„ stipendier”, sĂ€ger Jenny. ”Jag hĂ„ller pĂ„ att söka stipendier just nu”, berĂ€ttar Paulina, ”och slĂ„s av hur noga det Ă€r med hur man formulerar och motiverar sig. Om man nu vill stödja den som behöver det bĂ€st, varför dessa höga krav pĂ„ förkunskaper i att göra reklam för sig sjĂ€lv? Det Ă€r inte alla som har en bakgrund som gör detta till en sjĂ€lvklarhet.” MĂ„nga avfĂ€rdar idag diskussionen om klassamhĂ€llet som omodern och förlegad, men unga vuxna idag som inte upplevt den klassiska klasskampen kan ha ett behov av att belysa dagens variant av sociala skillnader. En del av dem som var med pĂ„ den gamla, kanske goda, tiden ser kanske en nostalgisk pĂ„nyttfödelse i och med debattinlĂ€gg som Squeer #14, medan andra ser en inaktuell repris av en diskussion som de hade hoppats var avklarad. Det Ă€r den inte.

M. Rylander och H. Jalhed, Kulturimperiet Bas: Halmstad, 2011
(foto: M. Rylander)

© Tidskriften Kulturimperiet