Kulturimperiet

Kunskapskapital och kompetensreformer

Ord Àr otroligt viktiga. Bakom dem finns det komplex historia, olika motiv och problematisk tolkbarhet. Vi kommer inte ifrÄn dem i vÄr vardag, men bara för den sakens skull betyder inte det att de inte Àr vÀldigt laddade med allvar. Ord Àr ideologiernas vapen och religionernas likasÄ; ord Àr dörrarna in i vÄra medvetanden. Stora ord och koncept Àr de som bÀr pÄ den ideologiska lasten. Som mest potenta blir orden som tillhyggen nÀr vi börjar ta deras betydelse för given och inte ser kritiskt pÄ vad för krafter och anledningar som ligger bakom deras nuvarande definitioner. Det handlar om retorik.

I varje nummer av Kulturimperiet har vi ett tema och vĂ„ra teman bestĂ„r av ord som vi vill belysa och problematisera. I förra numret behandlade vi begreppet arbete och i Ă„r inleder vi i det första numret med att ta tag i tvĂ„ beslĂ€ktade ord: kunskap och kompetens. Det finns en röd trĂ„d mellan dessa och det föregĂ„ende numrets – för det politiska modet nummer ett Ă€r att sammanblanda plugg och kneg till en ny samhĂ€llsordning som ska rĂ€dda oss frĂ„n bĂ„de arbetslöshet, otillfredstĂ€llande exportstyrka och sĂ€nkt konkurrenskraft. Huvaligen! JobbfrĂ„gan ligger pĂ„ allas lĂ€ppar, oavsett politisk fĂ€rg.

Kunskap Ă€r ett ord djupt lĂ€nkat till enormt prominenta och kulturellt betydande rörelser och begrepp som vetenskap och filosofi, upplysningens grundvalar. RenĂ€ssansmĂ€nniskan Francis Bacon, i mĂ„ngt och mycket grundaren av den moderna vetenskapen, myntade begreppet ”kunskap Ă€r makt”, och dĂ„ fĂ„r man kanske drista sig till att tillĂ€gga att konfiskerandet av tillgĂ„ngen till kunskap Ă€r rent och skĂ€rt maktmissbruk, om man antar en demokratisk moralsyn. Det Ă€r en av anledningarna till att bokbĂ„l ses som sĂ„ otroligt vidriga, för de Ă€r ett förgörande av kunskap och uttryck som annars skulle kunna bilda och frigöra mĂ€nniskor frĂ„n andras tyranni. Nyfikenhet och kunskapstörst har varit direkta dygder Ă€ven i modern tid – eller var det inte det vurmen för Internet pĂ„ 1990-talet och det tidiga 2000-talet gick ut pĂ„? Fri tillgĂ„ng till kunskap och information för alla?

I Sverige har vi fler högskoleutbildade Ă€n nĂ„gonsin och trenden som gĂ„tt mot detta under ett lĂ„ngt tag verkar knappast stanna upp nĂ„gon gĂ„ng snart. FrĂ„n riksdagspolitikernas hĂ„ll verkar det som att det finns en underligt likriktad enighet i mĂ„nga frĂ„gor och detta Ă€r mĂ„hĂ€nda sĂ€rskilt tydligt nĂ€r det gĂ€ller utbildning. Den oifrĂ„gasatta dogmen gĂ„r ut pĂ„ att fler högutbildade leder till fler jobb (underligt att alla marknader förutom just arbetsmarknaden i teorin tydligen anpassar sig till utbudet) och att specialister Ă€r lösningen pĂ„ specifika problem eller kĂ€llan till floskeln nummer ett, nĂ€mligen innovation. I Norge har man gĂ„tt sĂ„ lĂ„ngt att landets studenter inte fĂ„r studiebidrag, utan bara lĂ„n, om de inte fullföljer en kandidatexamen, utan bara studerar lösa kurser. Det har blivit en vanlig sak att pĂ„peka för mig, som exilsvensk, och det Ă€r sĂ€llan, om inte aldrig, som man hör nĂ„got negativt om det. ”DĂ„ lallar de inte bara runt och tar strökurser, utan fĂ„r saker gjorda istĂ€llet”, brukar det lĂ„ta. Men vad innebĂ€r det för sjĂ€lva kunskapen dĂ„? Är inte den pĂ„tvingade konformiteten ett ganska högt pris (du tvingas studera i minst tre Ă„r, exempelvis) för kunskapen? Transformationen Ă€r inte komplett, men det Ă€r knappast sĂ„ att allmĂ€nhetens första tanke nĂ€r det gĂ€ller högskolevĂ€rlden Ă€r kunskap för kunskapens skull. Snarare Ă€r det vĂ€l oftast sĂ„ att nĂ€r mĂ„nga tĂ€nker pĂ„ de olika högskolorna, deras linjer och kurser, Ă€r det frĂ„gan om det hela leder till nĂ„gra jobb som stĂ„r i fokus.

Har man inte nytta av kunskap utanför sitt framtida eller pÄgÄende yrkesliv? Jo, kunskap har naturligtvis ett egenvÀrde, till nytta för bÄde individen och samhÀllet, lÄngt bortom det pragmatiskt instrumentalistiska synsÀttet som kunskap enbart som kundorienterat konkurrensverktyg. ExpertsamhÀllet Àr en högriskfaktor för demokratin, som istÀllet mÄste bygga pÄ allmÀnbildning och insikt i ett bredare perspektiv för att inte haverera. Teoretisk bildning och orienteringsförmÄga Àr a och o för att vi inte ska fastna i gamla hjulspÄr som gamla ök.

Vad som egentligen sker rent krasst i skolan Ă€r att vi vĂ€xlar in vĂ„rt medborgerliga tidskapital mot ett kunskapskapital. Ju lĂ€ngre tid man har gĂ„tt i skolan, desto mer kunskapskapital innehar man; sjĂ€lva kvaliteten i ens produktion Ă€r inte sĂ„ viktig, för alla platser mĂ„ste ju Ă€ndĂ„ fyllas. PoĂ€ng Ă€r poĂ€ng liksom pengar Ă€r pengar – som nummer pĂ„ ett papper, för att citera en kĂ€nd komiker frĂ„n Halland. Betyg bidrar inte till nĂ„got, alla som Ă€r aktuella för positioner inom varje fĂ€lt har ju Ă€ndĂ„ sĂ„ snarlika betyg. Titlar Ă€r det enda som betyder nĂ„got reellt i slutĂ€nden, och i stort sett alla fĂ„r en. Men arbetslivet fordrar egentligen en helt annan typ av kunskap Ă€n den som förmedlas pĂ„ högskolorna, de erbjuder ju bara förstudier. Jag tycker faktiskt att det Ă€r ganska irrationellt att vi anvĂ€nder högskolorna som bas för arbete nĂ€r vi egentligen vill fĂ„ ut unga i arbetslivet sĂ„ snabbt som möjligt och vi samtidigt har makten att strukturera utbildningsvĂ€rlden som vi vill. HĂ€r Ă€r det fritt fram att tĂ€nka bĂ„de studier och arbete samtidigt, ungefĂ€r som det gamla gesĂ€llsystemet. Detta behöver sjĂ€lvklart inte vara bundet till rena hantverksĂ€mnen, det Ă€r vĂ€l fullt möjligt att utbilda företagsekonomer pĂ„ samma sĂ€tt?

Redan idag Ă€r andra parter Ă€n högskolan en betydande del av mĂ„nga utbildningar. Förutom de otaliga proprietĂ€ra programvaror som det till och med anordnas specifika kurser i (att ha högskolepoĂ€ng i en applikation som inte kommer finnas kvar om bara nĂ„gra Ă„r kan vĂ€l inte vara nĂ„gon höjdare) Ă€r det Ă€ven mĂ„nga projektbaserade kurser som har smĂ„tt suspekta kopplingar till företagsvĂ€rlden som generöst ger praktikplatser Ă„t studenterna, utan att behöva betala löner. Vinn-vinn? Eller bara en underlig soppa dĂ€r externa aktörer fĂ„r diktera vad vĂ„ra skattepengar gĂ„r till? SĂ„ kallade uppdragsutbildningar Ă€r helt uppenbart en bluff som vi betalar ett alltför högt pris för; det Ă€r inte samhĂ€llet och utbildningsinstitutionerna som Ă€r beroende av nĂ€ringslivet i första hand, det Ă€r nĂ€ringslivet som Ă€r beroende av samhĂ€llet och utbildningsinstitutionerna, men blÄögt tror vi att vi fĂ„r en present nĂ€r de sticker ner handen i syltburken. Bolognaprocessen infiltrerar de konstnĂ€rliga utbildningarna och förvanskar dem till en slags patetisk och skrattretande lilleputtsversion av universitetsvĂ€rlden, som den varken kan eller ska konkurrera med egentligen. Nonsenskoncept som konstnĂ€rlig forskning och dylikt gör det hela absurt och direkt nedvĂ€rderande gentemot riktig vetenskap. Som student pĂ„ en musikhögskola har jag sett med egna ögon hur lobbyister och konsulter som profiterar pĂ„ att begrepp blandas samman och nĂ€stlar sig in pĂ„ de konstnĂ€rliga utbildningarna med förelĂ€sningar och konferenser. Det Ă€r en stor ekonomisk apparat dĂ€r pengarna som regel gĂ„r till att bara prata om Twitters möjlighet att sprida kultur utanför institutionerna och hur man lĂ€ttare kan rubricera projekt som lönsamma och inte ta nĂ„got frĂ„n skattebetalarnas inlĂ€mnade slantar (som kulturarbetare Ă€r det viktigt att tidigt börja skĂ€mmas för att det man gör kostar pengar). Inte för att det behövs nĂ„gon sĂ„dan, men spiken i kistan vore vĂ€l instiftandet av en professur i mindfulness eller sociala medier. NĂ€men, just ja, Lunds universitet har ju en professor i parapsykologi nuförtiden 
 En hĂ„llbar utveckling för vĂ„r titelinflation kanske skulle kunna vara att ge kandidatexamen i att operera ett löpande band, sĂ„ har vi löst bĂ„de folks dĂ„liga sjĂ€lvkĂ€nsla – som de fĂ„tt frĂ„n genom alltför tidiga betyg i grundskolan – och landets minskade industrisektor. Dessutom har de i sĂ„ fall ocksĂ„ studielĂ„n med rĂ€nta! Vinn-vinn-vinn- !

Kunskapsbegreppet mÄste fritas frÄn sÀrintressenas vÄld och Äterges sin allmÀnna och obundna innebörd. Kunskap borde skaffas för kunskapens egen skull, inte för att bÀttra pÄ CV:t. Det kvittar om man Àr vÀnster- eller höger- eller bara desorienterad i mitten, dagens system tjÀnar ingen av ideologierna; vÄra elever blir varken entreprenörer eller solidariska i ett system som bara frÀmjar anpassning till ett stelt och odynamiskt system dÀr alla endast tÀvlar i att vara mest politisk korrekt.

Det hÀr Àr det första numret av Kulturimperiet som vi ger ut 2014. Vi tÀnker fokusera Ànnu mer pÄ att kritiskt granska vÄra ord och vÄr kultur; sÀrskilt nu nÀr det Àr valÄr Àr det viktigt att vi slÄr hÄl pÄ klyschor och floskler pÄ alla hÄll och kanter sÄ att vi kan medvetandegöra de underliggande problemen och sprida en skepsis mot det slentrianmÀssiga och politiskt korrekta demokratiska klimatet som öppnar upp för reaktionÀra röster att slÄ mynt pÄ övriga, etablerade rörelsers flathet. NÀsta gÄng du hör nÄgon pÄstÄ att vi mÄste höja den allmÀnna betygsnivÄn, skÀnk dÄ en tanke och en tÄr till Platon och den ursprungliga idén med högre utbildning, för snart kanske den Àr ett minne blott.

Joakim Jalhed

© Tidskriften Kulturimperiet