Kulturimperiet

Det skendöda språket
Är latinet (lite) mer levande än vad vi vill erkänna?

Det är lördag kväll den 19 mars 2016 i det avlånga landet i Europas utkant med sitt enligt sägnen barbariska förflutna, till synes på behörigt avstånd från såväl civilisationens vagga som den kontinentala kulturen med sin anrika kulturhistoria. Jag plockar med lite småsaker med teven på i bakgrunden och på folkliga och familjevänliga TV4 visas programmet Gladiatorerna, som trots sin titel har föga att göra med den klassiska underhållningskulturen i antikens Rom. Ingen väntar väl sig att höra latinska fraser i ett program som på håll mest låter som en uppstressad mix mellan ett kosläpp, melodifestivalen och någon slags radiosportkommentering från anno dazumal, men så fångas plötsligt mitt öra:
– Vad är det för tatuering du har? frågar den käcka programledaren.
– Memento mori, kom ihåg att du ska dö, alltså, flåsar den ansträngda tävlanden medan svett- och salivpärlorna gnistrar i strålkastarskenet.
För där finns det, mitt i det populära, enkla och banala: Det klassiska språket, latinet. Och jag tänker att kanske är problematiseringen av latinet som dött språk, ett idiom endast för de bildade och för finkulturen, vid närmare eftertanke både en missuppfattning och en ren konstruktion. Lever myten om det döda språket av elitistisk fåfänga eller av ren ignorans?

Förföljd av Horatius

Plötsligt ser jag latinska fraser och sentenser vart än jag vänder mig i vardagen; på mitt kylskåp sitter en magnet med orden Nunc est bibendum, varje vecka ser familjen komediserien Plebs, i ett musikunderhållningsprogram kläcker någon ur sig ”detta är ett Carpe diem-moment”, i ett annat underhållningsprogram om folk som upplever att de ser spöken står återkommer Horatius utslitna Carpe diem ännu en gång som väggdekoration, min make spelar brädspelet S.P.Q.R. och i hemmets garderob ligger en hipsteraktig design-T-shirt med en hjort på och texten Cervus. För ett tag sedan satt jag på kafékedjan Condecos malmöfilial och grubblade över huruvida företagsnamnet verkligen betydde ”att mötas”, såsom det påstods på skylten ovanför bordet, eller om det i själva verket var någon böjning och inte alls en infinitiv.
Det känns som att varenda copywriter in Anno Domini 2016 har konsulterat Pelle Holms Bevingade ord, men när jag på måfå slår upp sidan 167 i nämnda verk (1989) skorrar Karlfeldts rader ur Fridolins visor om hur han ”talar med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin” lite falskt; idag verkar det finnas en liten latinsk vokabulär även för gemene man, vilket är intressant inte minst ur ett sociologiskt perspektiv.

Indoktrinering

Under de år som gått sedan jag läste latin på gymnasiet och fram till nu, verkar jag på något sätt ha indoktrinerats i att latin överhuvudtaget inte förekommer utanför den historiska vetenskapen, medicinen, katolska kyrkan i sin mest konservativa form, sakrala musikstycken av Bach och grabbarna, samt i dammiga humaniorakretsar där kulturmänniskor vill känna sig viktiga. Nu drar jag mig till minnes hur jag redan som tonåring tillsammans med mina humanistvänner i smyg hade roligt åt naturvetartjejen på stranden som hade tatuerat in ordet Ferox över hela magen, vilket enligt oss snusförnuftiga artonåringar naturligtvis borde ha varit Ferocia. Att kunna latin var för oss lika statusfyllt som det säkert var för henne att ha koll på periodiska systemet eller klassiska ekvationer, men som tur är kom vi aldrig på tanken att, i alla fall inte utan att rådfråga expertis, gadda oss med varken Pythagoras sats eller relativitetsteorin …

Från deckare till populärmusik

När jag börjar leta stöd för min teori att latinet lever i lite högre grad än vad vi har för vana att tro i dagens Sverige, hittar jag bland annat en underhållande artikel i Språktidningen från 2011, där Karin Tikkanen tycks vara inne lite på samma spår som jag. Hon hittar ”levande” latin i flitigt använda förkortningar som N.N., P.S. och D.S., i deckarlitteraturens alibi, rigor mortis och post mortem, samt i en sångtext av en så populärt folksjälsförankrad trubadur som Cornelis Wreeswijk, i det att han rimmar om Sportiga Marie :

”… Kärleken är fri men inte hos Marie / quantum satis / eller mer ändå kan du hos henne få / men inte gratis …”

Jag funderar vidare på latin i populärmusiken och tänker spontant på alla band som lånat lite glans av det latinska språket, från Procul Harum till Ultima Thule. Inom främst metalgenren, men också andra stilar, duggar de latinska låttitlarna tätt i en gotisk referensdjungel som inkluderar allt från legendariska härförare till den katolska mässordningen.
Det finns flera exempel på latin i det svenska musikundret. I ABBA-låten The Piper har herrarna Andersson och Ulvaeus lyckats spränga in följande lilla sentens:

”… We’re following the piper / And we dance beneath the moon for him / And we dance beneath the moon / Sub luna saltamus …”

Och den gamla omdiskuterade nittiotalsslagdängan Happy Nation med Ace of Base, skriven av Jonas Berggren och Ulf Ekberg, inleds med orden:

”… Laudate omnes gentes laudate / Magnificat en secula / Et anima mea laudate / Magnificat en secuala / Happy nation, living in a happy nation …”

Attityder och strategier

Tikkanen gör vidare en jämförelse av attityderna till latinet i olika språk; i Finland förekommer det visst relativt flitigt, medan norrmännen aktivt har strävat mot att närmast avlatinifiera sitt språk i samband med bygget av den nationella identiteten. Samtidigt är latinska uttryck ännu mer vanligt förekommande i andra moderna europeiska språk, som engelskan och nederländskan.
Här börjar det bli intressant, för frågan som onekligen måste ställas är vad man vill uppnå genom att slänga sig med lite latin i vardagen. Är vi svenskar lite smygfascinerade eller bara helt omedvetna om att vi faktiskt tillämpar fragment av ett klassiskt språk i de mest triviala sammanhang? Tror vi att vi genom att plugga in en eller två meningar på latin kan framstå som mer intellektuella och intressanta än vår omgivning och därigenom ta oss uppåt i den sociala hierarkin eller är det, på samma sätt, en metod för att försöka ingå i en community? Och vore det då inte bättre att erkänna latinet, bortom låneorden, som ett folkligt förankrat språkfenomen i svenskan, för alla och en var att nyttja – men också att förkovra sig i, för att undvika pinsamma misstag som att tatuera in ord med fel genus, numerus eller kasus?

Cynism

Finkulturen just nu försöker rent generellt – oavsett om den är offentligt finansierad eller om den lever populistiskt på entréavgifter och biljettintäkter – i sin kundorientering motivera sin existens genom att tvätta bort och dölja lite av den stickande guldkanten, för att istället prioritera ett folkligare och mindre påkostat tilltal i reklamkampanjer, öppet-hus-evenemang, skolbesök med mera; numera ska visst pärlorna rullas i lite gyttja för att locka svinen som har de eftertraktade kulorna, för tydligen är det exklusiva inget som folket har rätt till eller intresse av, om man ska tolka det hela lite cyniskt. Föga finns kvar av idealen i nittonhundratalets folkbildningsrörelse, där folket närmast skulle konfiskera, för att hårdra det, bildningen och till viss del också finkulturen, inklusive konsten, språket och litteraturen.
Samtidigt upphöjs populärkulturen till det mest eftersträvansvärda och glansfulla, det som ger berömmelse och ekonomiska intäkter. Så hur medvetet, eller omedvetet, används egentligen latinet i dagens populärkultur? Är det ett sätt att med enkla medel och i sitt sammanhang tillskansa sig ett pyttelitet kulturellt kapital? Kanske utgör de latinska fraser jag återfinner i mitt dagliga liv endast exempel på den banalisering som dominerar det moderna samhället, för att använda Debords ord.

Finis

Tore Janson tar i Latin: kulturen, historien, språket upp tre roller som enligt honom gör latinet intressant som språk: Latinet var romarnas modersmål, det var Europas internationella språk fram till för några hundra år sedan och det är det språk som de moderna europeiska språken hämtar flest låneord ifrån. Han tar inte upp latinet som statusmarkör och bärare av en social och kulturell gemenskap och identitet. Janson frågar sig hur framtiden för latinet ser ut. Kommer kunskapen om språket och kunskapen om den tid som det härstammar från att dö ut? Eller kommer ett nytt intresse för det? Får vi se det återigen börja användas som ett överstatligt språk?
Självklart är valet vårt, om vi vill fortsätta att slentrianmässigt hävda att latinet har kommit att (för-)bli ett språk för en bildad och till och med snobbig elit, eller att erkänna dess högst aktuella och frekventa funktion i vår tids populärkultur. Jag uppfattar de ofta upprepade bekymren kring det klassiska språkets upplevda isolering på kulturens glasberg mest som ett protektionistiskt mantra, som mer syftar till att nära nostalgiska drömmar om lydigt rabblande barn i bänkrader än till att faktiskt implementera och nära latinet i den samtida kulturen.
Motivet till att fortsätta att utveckla så kallat vanligt folks latinkunskaper finns där redan: Vi möter och använder latin nästan dagligen. Problemet ligger inte i att latinet potentiellt saknar funktion bortom språkvetenskap, medicin, teologi och historia, utan att det finns en källa till social status som skulle gå förlorad om vi erkände latinet som existerande populärkulturellt idiom och upphörde med att diskutera huruvida kunskap om döda språk och antikens kultur är på fallrepet. Naturligtvis finns det ett problem i det att allt färre, på alla utbildningsnivåer, studerar annat än så kallade nyttoämnen, som naturvetenskap och levande språk, och att de latinkunskaper som de flesta har begränsar sig till kommersialiserade floskler, men kanske handlar det mer om mer uppdaterade argument för latinundervisning än om ett motstånd i sig.
Så, på frågan om latinet är dött eller om det är (lite) mer levande än vad vi vill erkänna, anser jag att alla exempel talar sitt tydliga språk, och kanske det bara är att konstatera: Memento mori. Quod hodie non.

H. Jalhed, Kulturimperiet, 2016

© Tidskriften Kulturimperiet