Kulturimperiet

Den här historien handlar om min syster Sam
Del 3

Sander var trött. Det började på morgonen när han vaknade. Klockan pep-pep tidigt, alltid fem, alltid noll fem noll noll. Han gick upp ändå. Drog på sig kläderna, om det inte var en baddag, då tvättade han av sig innan han tog på sig kläderna. Oftast hade han rena underkläder. Han försökte komma ihåg att tvätta kläder. Annars gjorde han som han mindes sin pappa göra. Dricka kaffe, även om det var beskt och varmt. Äta två stora skivor med knäckebröd. Precis som pappa. Oftast tänkte han på pappa när han gjorde det. Han tänkte inte lika ofta på mamma. Men han läste inte tidningen som pappa. Han kunde läsa, det kunde han. Men nyheter intresserade honom inte. Han var rädd för att få veta allt som hände runt om i världen. Istället läste han pocketböcker som han köpte inne i staden. Där var han inte så ofta, så han köpte på sig ett lager på tio femton stycken. De handlade om kärlek och annat som han inte skulle få uppleva. Det han skulle få uppleva, eller det som han hade upplevt, ville han inte läsa om. Men han saknade det inte, kärleken. Det verkade så krångligt alltid i de där böckerna. Även om de var intressanta och även om de var spännande, så beskrev de alldeles för komplicerade historier för att han skulle vilja pröva.

Efter frukosten, då han inte läste tidningen som pappa, så drog han på sig stövlarna, om de inte redan var på. Ibland glömde han ta av sig dem när han kom hem, och upptäckte det först när han klädde av sig för natten. På morgonen efter stod de ju bredvid sängen och inte i tamburen, så då tog han på dem direkt istället. Om det inte var baddag, för då tvättade han av sig först.

Han gick ut ur huset. Stövlarna klampade på verandan. Vissa tider på året så var det mörkt och kyligt. Andra tider var det redan ljust. Han hade svårt att minnas vilken dag det skulle vara, en ljus morgon eller en mörk morgon. Minnet hade aldrig varit som det skulle. Det sade redan läkarna på den tiden när han inte bodde hemma.

Men vädret mindes han av någon anledning alltid. Han lyssnade på radion innan läggdags. Så att han visste om han skulle kunna ta ut båten, eller om han skulle tvingas jobba i land. Sander hade ovanlig tur. Det trodde han i alla fall. Han tog ut båten nästan varje dag, varje år. Det var i alla fall vad han mindes. Han skulle ju kunnat ha fel. Men det kändes som om han alltid var ute med båten. Varje dag, varje år. Han satte sig bakom ratten i sin pickup och körde till hamnen på den grusvägen genom skogen, genom fiskeläget, ända fram till där betongkajen var förankrad i fastlandet.

Oftast var hamnen folktom såhär dags. Han var den ende fiskaren som fanns kvar i Dalarhamn. Förutom Sanders båt så guppade några fritidsbåtar vid bryggan. Men Jesus-människorna verkade inte intresserade av havet. Så det blev färre fritidsbåtar för varje säsong, när några flyttade. Men de Jesus-människor som flyttade in hade ingen båt med sig. Och det verkade inte vara någon som skaffade sig båt heller.

Sander kunde undra ibland varför de skulle bo i ett fiskeläge, i en kustby, om de ogillade havet. Men han förstod sig inte på Jesus-människorna alls. Och de förstod inte honom. Det hade han märkt den gången då han flyttade hem igen. När också pappa var död.

De hade dykt upp, först de gamla medlemmarna i kyrkan, och försökt övertala honom att flytta. De erbjöd mycket pengar för huset och tomten, också för båten. Sade att de hade en familj som ville flytta hit, ifrån någon stad längre bort. Och just nu fanns det inga andra fastigheter till salu.

”Men det här huset är inte till salu” hade Sander sagt. Och de gamla hade gått därifrån. Han såg att de var arga och irriterade. De grälade sinsemellan när de korsade Sanders uppfart och klättrade in i sina bilar.

De kom tillbaka några veckor senare med advokater. Advokaterna kom med tjocka pärmar, och pärmarna var fyllda med papper och text och svåra ord. Och de pekade på Sander och sade att han måste sälja. Det finns inget annat val. Annars skulle de gå till myndigheter och anmäla hans stökiga tomt och det nedgångna huset. Sander skakade återigen på huvudet och berättade att huset inte var till salu. Och återigen försvann de i sina bilar, tillsammans med advokaterna och pärmarna. Nog kom myndighetspersoner dit, men de brydde sig inte om att mer än kasta ett öga på Sanders hus innan de berättade att nog ingen kunde tvinga Sander till någonting. Det var bara han själv som for illa av att bo där, sade de, och de sade att Sander ju var en vuxen människa och fick avgöra sådant bäst själv. De visste inte att Sander inte kände sig som en vuxen människa, och att han var rädd för de där människorna ifrån kyrkan, och deras advokater, och också för myndighetspersonerna. Sander kände sig inte vuxen ibland och han var rädd att tvingas bort ifrån sitt hem.

Det var konstigt ändå. Han visste ju att han var vuxen. Han var inte dum. Det var inte dum han var. Även om han hade blivit kallad utvecklingsstörd och korkad, så stämde inte det. Han var bara osäker på hur vissa saker ska göras, och kände sig inte alltid som en vuxen.

Ganska ofta kände han sig som då, i det flyktiga minnet av mamma. Som i det minne som han försökte att inte minnas. Han kunde inte se mamma, men han kunde känna lukten av henne. Hur det först var trygghet och lugn, även om mamma sov. Men sakta förändrades lukten, och blev en stickande lukt av oro, som blandade sig med ett hål i magen som växte sig allt större. Hur han blev hungrigare och hungrigare. Hur han inte kunde sova fast det måste vara natt eftersom mamma fortfarande sov. Det var natt, fast det var ljust ute. Mamma sov. Ibland när Sander slog upp ögonen så var det mörkt ute, sedan var det ljust igen. och lukten av mammas oro växte, och Sanders tomma mage skrek efter någonting att äta. Och pappa var inte hemma, och Sander kunde inte förstå varför mamma inte vaknade snart och kunde ge honom en smörgås.

Han kände sig som då, men försökte låta bli att tänka på det. Han ville inte tänka på det. om minnet kom när han var i båten, eller i bilen eller i affären, så visste han inte längre vad det var han skulle göra, eller vad han precis hade gjort. Han fick lägga sig i botten av båten, han fick stanna bilen, om han var i affären fick han gå ut och sätta sig en stund. Tills känslan försvann. Ibland tog det väldigt lång tid, så han försökte verkligen att inte tänka på det där minnet. Han visste när det kom krypande, och kunde oftast stänga dörren om det.

I båten kom det nästan aldrig. Därför älskade han att vara på sjön. Och han avskydde de dagar då han inte kunde gå ut med båten. Men de fanns få sådana dagar. Han var ute med båten nästan varje dag. Det var i alla fall så han mindes det. Att han var ute med båten nästan varje dag.

Ibland kände han sig inte som vuxen. Det var svårt att fatta vissa beslut. Som att äta och tvätta och städa. Hade han fått välja hade han varit på båten hela tiden. Han hade bott där ute, bland vågorna. En gång försökte han. Han försökte att inte gå till land igen. En hel dag och en hel natt var han där ute. Det var när smörgåsarna tog slut under natten som han började inse att det inte skulle gå. På morgonen var det värkande hålet av hunger där igen, mitt i magen.

På förmiddagen började det blåsa upp, och han förstod. Människor måste vara på land. Vuxna måste tvätta och städa och laga mat. Han måste köra pickupen till byn för att handla, och tvingas träffa människor, och Jesus-människorna i affären skulle knipa ihop munnarna och stirra på honom. Utan att säga att han inte hörde hemma där, så skulle han ändå förstå att det var vad de menade.

Ibland kände han sig inte som vuxen. Samtidigt som barn skrämde honom. Han var så rädd för att de skulle gå sönder. Att någonting skulle hända dem, så att de var tvungna att ligga bredvid sina illaluktande mammor i en evighet, tills bara hålet i magen fanns kvar, och all kärlek till mamma var ersatt av ett djuriskt hat, för att hon inte klev upp någon gång.

Barn roade honom också. Han tyckte om att se på dem när de inte märkte det, när de trodde att ingen vuxen såg dem. Oftast var det i affären. Ibland såg han dem längst vägen, där de gick med sina ryggsäckar på väg till skolan. Så bekymmerslöst som de kunde gå omkring i gångarna i affären, prata för sig själva, pilla på varor som stod på de nedre hyllorna. De visste att mamma eller pappa var i närheten. De visste att snart skulle någon ropa deras namn, säga att det var dags att betala. De skulle sätta sig i bilen igen, och fara hem till sina hus och sitta runt ett matbord tillsammans med sina föräldrar och kanske äta sin älsklingsrätt, därför att idag var det en speciell dag.

Han skulle så gärna vilja vara med dem. Lära sig av dem.

Sander kände sig inte som en vuxen, men han förstod också att han inte var ett barn. Oförmögen att bli sådär bekymmersfri.

Familjen som de gamla Jesus-människorna ville skulle bo i Sanders hus hittade snart ett annat hus i fiskeläget. De hade två lustiga barn, som Sander tyckte om att iaktta. De var inte som de andra Jesus-barnen. Sander förstod att det berodde på att deras föräldrar inte var som de andra vuxna Jesus-människorna. Flickan var tuff som en pojke. Sander hade sett det flera gånger i mataffären.

Pojken i familjen var tystlåten och hade stora ögon som han iakttog Sander med. Hela tiden. Så fort de möttes, så stirrade pojken, som om han visste nånting eller hade en fråga.

De var så overkliga de där två barnen. Sander hade vid flera tillfällen lust att gå fram och ta i dem, för att se om de verkligen var där. Om de verkligen var verkliga.

Pojken började iaktta Sander i hans hem också. Han låg inne i skogen och kikade på Sander genom en gammal och alldeles för stor kikare. Sander hade ingenting emot det. Det var som att ha en vän. Någon som alltid fanns där i bakgrunden. Någon som kunde hjälpa till om det hände Sander något. Det kändes tryggt. En trygghet han inte känt på väldigt länge.

Ibland när Sander var ute och körde, eller om han var ute med båten, så kunde den där känsla återkomma. Känslan av att mamma fortfarande fanns hemma. Att hon väntade på att Sander skulle komma hem. Han visste att det var inbillning. Läkarna hade berättat för honom att sådana känslor skulle dyka upp då och då, och att det var viktigt att Sander försökte skilja fantasierna från verklighet. Det kunde han bland annat göra genom att fundera hur troligt någonting var. Om han exempelvis fick för sig att havet skulle sluka honom, resa sig över båtens reling, gripa tag i honom och dra ner honom i djupet, då sade läkarna att han kunde försöka tänka hur troligt det kunde vara. Sander visste att havet endast är farligt för den som är oförsiktig, och om det blåser upp. Det var därför sällan troligt att Sander, som var så försiktig, plötsligt skulle falla över bord och drunkna.

Men när känslan av att mamma var hemma igen, så kunde han inte tänka klart. Även om han visste att det inte var troligt, mamma var ju borta, och skulle alltid vara borta, så kunde han inte bli av med känslan. Det enda han kunde göra var att åka hem för att se.

Han föreställde sig henne alltid i tvättstugan i källaren. Det var där Sanders starkaste minne av henne utspelade sig. Han hade suttit på zinken och sett sin mamma fylla och tömma maskinen. Han dinglade med benen. Mamma sjöng eller berättade en saga för att underhålla honom så att han inte skulle bli uttråkad. Men det skulle aldrig ha tråkat ut honom att se mamma arbeta.

Hon tömde maskinen. Fyllde den igen med Sanders kläder. Hon pratade och skrattade med Sander. Hon hängde vissa plagg på en lina, annat stuvade hon in i torktumlaren som dånade så förskräckligt. Det gjorde den fortfarande.

Men Sander var tvungen att åka hem, direkt innan känslan försvann, och springa ner i källaren för att se om hon var där. Om hon var i full färd med att fylla tvättmaskinen med Sanders smutsiga kläder, beredd att banna honom för att han inte skötte sitt hushållsarbete. Hårda ord, men med kärlek i rösten. En dag när han gick uppför trappan igen, utan att ha träffat på mamma den här gången heller, efter att ha mötts av en tom tvättstuga, med tysta maskiner och Sanders tvätthög, så hittade han den där pojken utanför huset. Hopkurad bredvid källarfönstret.

Som ett skrämt djur sprang barnet därifrån allt vad han orkade, mellan Sanders vinbärsbuskar och in i skogsbrynet. Kikaren i remmen runt halsen slog mot hans rygg där han sprang.

Först önskade Sander att barnet skulle stanna. Att de kunde prata lite med varandra. Sedan tyckte han att det såg så lustigt ut, när barnet sprang. Det var också lustigt att barnet blev rädd för Sander. Sander som själv var rädd för det mesta, men som inte hade någon att berätta det för.

Fortsättning följer i nästa nummer av KI­­.

Eller från och med idag på Twitter @irritabelkolon

R. Färdig, Kulturimperiet, 2016
(foto: M. Jalhed)


© Tidskriften Kulturimperiet